Varenda gång jag blundar ser jag bilden av dig den där sista stunden på sjukhuset när jag höll din hand och du tog dina sista andetag. Det är en bild som förföljer mig även om jag inte hade velat vara någon annanstans på hela jorden just då & jag hoppas att du vet att vi fanns där vid din sida? Jag hoppas du vet att du inte dog ensam?! Jag hoppas du vet hur mycket jag älskade dig och hur tacksam jag är för allt du någonsin gjort för mig? Jag hoppas du vet att du hade barnbarn som älskade dig flera varv runt jordklotet och tillbaka? Jag hoppas du vet att du spred lycka i folks liv genom att bara vara den du är? Vi hade våra tuffa tider när jag var tonåring och du var inte alltid min favorit när jag var i den åldern men du har alltid funnits där och hjälpt mig när jag fallit eller fått mitt hjärta krossat. Du var inte perfekt det är ingen människa men du var otroligt älskad och du har lämnat ett stort tomrum efter dig som jag har svårt att fylla. Saknaden gör fruktansvärt ont och jag lider. Jag undrar om och när det kommer bli lättare? Känns som mycket på bloggen just nu kretsar kring vad jag skriver om Mamma men det här är mitt sätt att få rensa tankarna och så fort jag sätter mig för att skriva är det vad som kommer fram. Det är något jag kämpar med att bearbeta. Jag behöver dig här och det är smärtsamt att inse att du inte kommer tillbaka hur mycket man än önskar..

Min söta lilla kille som inte är så liten längre :)

Du är ljuset i mitt liv, du förgyller mina dagar med glädje och du får mig att kämpa vidare varje dag, jag kämpar för dig det finns ingenting jag inte skulle göra för dig. Du gör mig hel och jag älskar dig mer än allt.