3 månader...
Kom & tänka på att det igår är 3 månader sen som Kenneth träffade sin son sist & i mina ögon borde han fan skämmas. Jag har länge fortsatt hoppas på att om Kenneth bara fick lite tid så skulle han självklart vilja vara en del av sin sons liv, jag menar hur kan man inte vilja det? Men det är väll svårt att bli nöjd när man väntar på mirakel !
Jag har nog bara svårt att fatta vad han håller på med & svårt att fatta att det var en sån kille som jag valde som pappa till min son. Fast samtidigt ångrar jag det inte för då hade inte Liam funnits & jag älskar den lilla killen <3
Jag har nog bara svårt att förstå hur man kan välja bort sin son? & att Kenneth jobbar eller vikarierar eller vad han nu gör på ett dagis är i min ögon så jävla komiskt, passa andra barns ungar om dagarna utan att ens sakna sina egna? Hur fan går det ihop? Men som sagt alla människor är ju inte lika & tydligen är Kenneth en person jag aldrig kommer att känna eller förstå mig på vilket jag trodde att jag gjorde. Men nu är jag iallafall trött på att han tycker att det är okej att höra av sig som gubben i lådan eller att han använder grejen att jag träffar väll liam när jag har vägarna förbi, ILLA!
Jag har själv levt större delan av mitt liv med en pappa som dök upp som gubben i lådan & varje gång fick man upp hoppet & sen försvann hann igen osv & det är inget jag önskar min son. Så nu har jag satt hårt mot hårt, så antingen är han en del av Liams liv på riktigt som en pappa ska vara eller så har jag bett honom försvinna ur vårat liv för gott. Hårda bud kan vissa tycka, men fine tyck det då för i slutändan är det mitt liv & mina val & jag gör vad jag tycker känns bäst! Det är min grej att fatta det beslutet & när Liam växer upp & är gammal nog att bestämma själv är det hans val om han vill ha en relation till sin pappa. Men som det känns just nu så eftersom Kenneth valt bort Liam så kommer han också få ta konsikvenserna av det för jag är så jävla trött på allt dehär jiddrandet. Jag har verkligen försökt, men det har inte funkat så jag ger upp. Jag & liam ska leva vårt liv nu, & vi är lyckliga ;)
Visst önskar jag att Kenneth fanns med i bilden & att Liam fick rätten till sin pappa eftersom jag själv vet hur det har varit att växa upp i stort sett utan någon men han är helt enkelt inte den killen. Han är inte personen som kommer att växa upp & ta sitt ansvar, han är inte killen som saknar sitt eget kött & blod han är inte killen som kommer vara en pappa. Så därför har jag slutat ödsla energi på det, det finns tusen bättre saker att lägga den på!
Men visst är jag ledsen över det, eftersom jag vet hur mycket jag har önskat ibland att jag hade fått växa upp med 2 föräldrar så var det vad jag ville ge Liam, men han är en lycklig kille som har massa människor runt omkring som älskar honom. & tids nog kommer han få en "pappa" i sitt liv så han kommer klara sig bra ;)
& by the way även 3 månader som singel idag, vilket känns som en evighet. Kanske är mycket för att jag inte träffat eller sätt kenneth alls sen det tog slut. Vilket har varit jävligt skönt för det gjorde det tusen gånger lättare att gå vidare. & vissa dagar kan jag komma på tanken att när tänkte jag ens på kenneth sist? på något sätt har han suddats ut, eller inte han snarare minnet av han. Jag minns inte längre hur han luktar jag minns inte hans aniktsdrag jag minns inte hur hans händer kändes på min kropp jag minns vissa dagar inte hans röst. Jag minns våra minnen & jag ser en del av hans drag i Liam men det är allt. Jag kan sakna kenneth när det råkar dyka upp något som påminner om oss men det är nog också enda gången jag ägnar honom en tanke. Visst finns såren kvar efter vad han gjort & sorgen efter att ha förlorat en person jag trodde jag skulle spendera mitt liv med. men mitt liv har också blivit jävligt mycket enklare sen han försvann. Eller när han försvann fann jag modet att ta tag i saker jag lagt på is. Det finns mycket i livet jag offrade för honom för att jag tyckte det var värt det. & det finns ingen som behöver tala om för mig att jag var blåögd som föll för en skit, tack det vet jag själv. Men samtidigt ångrar jag inte min tid tilsammans med Kenneth jag ångrar vad som hände & dom sakerna som blev fel. Jag tycker fortfarande att Kenneth är en underbar person, det är hans handlingar jag inte klarar av. Hans tonårsbeteende & hans problem med att hålla sig till sanningen. Jag har problem med att Kenneth inte förstår att när man är 24 kan det vara dags att växa upp, specielt när man är 24 & pappa.
Men som sagt livet är bra, vissa dagar bättre än andra. Jag är ganska lycklig & livet går åt rätt håll.
Jag har underbara vänner, en person jag tycker om, en familj som alltid finns där & störst av alla jag har Liam <3
& även om inte alla dagar är en dans på rosor så känner jag mig lyckligt lottad. Jag väljer att försöka se det från den ljusa sidan..
Det går inte att gömma sig för livet, det är bara att lära sig att leva livet på det bästa sätt man kan.
