Satt & läste runt lite på aftonbladet som jag brukar göra & hittade en artikel om en liten kille som fått hjärnhinneinflamation precis som liam hade i julas dock klarade han sig inte lika bra utan fick amputera sina ben, fingrar och tippen på näsan. Blir halvt skräckslagen när jag läser sånt. När man inser hur illa det kunde gått och hur lycklig man blir när man inser att liam verkligen hade änglavakt, min lill kille klarade sig utan några skador eller lite sämre hörsel på sitt ena öra men det är allt. Jag är också glad över att jag då när vi låg inne på sjukhuset inte visste hur illa det kunde slutat, jag blev skräckslagen när dom talade om att dom inte visste om han skulle överleva natten men sen när han väl blev stabil trodde jag faran var över men man vet ju aldrig förrän dom är helt vakna om dom klarat sig man kan få amputera kroppsdelar, bli döv osv skrämmande som fan. Tänker på kvällen när han blev sjuk man trodde ju bara att det var influensan eller något, ringde in och dom sa att jag inte behövde åka in för små barn får hög feber, satt med han i famnen ett par timmar till tills jag märker att han inte är kontaktbar längre ringer in igen och dom säger att eftersom jag gett han alvedon så sover han nog gott på det så jag kan vänta ett dygn och se vad som händer, men jag visste att något var fel jag gav mig inte och till sist fick jag komma in. Hade jag väntat ett par timmar till hade han inte klarat sig. Är så lycklig över att jag följde min magkänsla jag visste att något var fel & i sånna lägen ska man lyssna på sig själv & inte ge sig för oftast har man rätt. Som sagt det kunde slutat väldigt illa men jag är tacksam varje dag över att min lill kille är en glad, frisk sprallig och underbar 2 åring ;) Han är det underbaraste & finaste jag har.. Liam jag älskar dig <3