Here we go again, att bli lite sentimental & en grubblare sådär på kvällen/natten är ju bara så typiskt mig..

Ibland tror jag att jag är en liten hypokondriker ( om det nu stavas så?) har ont lite här & var & kan fantisera ihop det till alla möjliga sjukdommer & grejer.. aningen paranoid kanke haha. Nej men det är skrämmande hur fort livet kan ändras, att en fullt frisk människa kan upptäcka en sjukdom & några månader senare helt plötsligt somna in & vara borta. Jag tänker bara tillbaka på dendär dagen i november då jag hämtar en frisk & pigg kille på dagis 1 timme senare var han bränn het & skakar. 1 dygn senare låg han på intensiven kopplad till hjärtmaskiner och jag visste inte om han skulle överleva natten. På mindre än 2 dygn vändes hela min värld upp & ner och jag kunde forlorat det finaste jag har. Jag tackar gud för att min son hade änglavakt & att han klarade sig utan några stora men efteråt. Jag kan börja gråta när jag ser honom le bara för att jag blir medveten om att det kunde varit så att jag aldrig fått se dedär leendet igen. Vad som hände var  verkligen en väckarklocka till hur fort livet kan ändras & hur fort människor du älskar kan försvinna. Lite tisdas sentimental känner jag men kommer & tänka på sånt ibland. Jag tror iallafall på att man ska ta vara på livet, tala om för personerna i din närhet hur mycket dom betyder för dig & sprid ett leende och en hjälpande hand omkring dig, man vet aldrig när någon försvinner & man vet aldrig hur länge man får uppleva lyckan av att leva & att vara vid liv. Carpe diem !