Det har snart gått ett år ett helt jävla år & jag orkar inte mer, jag orkar inte sakna. Det gör ont hela tiden och jag måste hitta ett sätt att lära mig hantera och leva med saknaden. Jag har insett att jag måste låta dagarna gå vidare även fast det är svårt, så får jag inte ta några omvägar. Jag måste gå igenom skiten på egna ben ingen kan gå åt mig. Jag har nu intalat mig själv att mina tankar någon dag måste få vila på något annat än saknaden efter dig, att mina ögon nån kväll ska få förbli utan tårar. Det tar ut en stor del av min ork & jag orkar inte fortsätta så här mitt liv ska gå vidare som alla andras. Jag kommer nog aldrig kunna leva normalt efter dig, för det var alltid du som öppnade famnen för mig om det var något, alltid & det är ditt stöd och din trygghet som jag saknar mest. Men det är nu jag måste ta det där steget som jag vet att jag måste ta. Jag kämpar men jag ger aldrig upp. Det är din kärlek som ger mig kraften att gå vidare den lever i mig.
Det är du Mamma – Min kärlek. Ditt hjärta lever vidare i mitt. Förevigt.