Du är borta och jag känner mig så fruktansvärt tom.
Nattens mörker jagar mig fortfarande ibland men jag klarar mig, jag övervinner den oftast och inga nya sår syns på min redan ärrade kropp. Förlåt om jag har svikit dig, men du vet väl att jag kämpar? Att varje andetag är ansträngande men jag andas. Och jag står mamma på ostadiga ben men det gör inte så mycket, jag står och jag förbjuder mig själv att falla igen och om du ser mig nu så hoppas jag att du är stolt?! Jag älskar dig.