Varje dag är en ny dag utan dig.
Det är idag exakt nu precis ett år sen du lämnade oss, ett år sen jag satt brevid dig höll dig i handen när du tog ditt sista andetag, precis ett år sen du försvann och tog en del av mig med dig en del av mitt hjärta fattas. Jag saknar dig varje dag och en dag som idag är saknaden så svår att det blir svårt att andas. Just nu är jag så svag som jag kan bli utan att faktiskt ramla isär. Ska det vara så? Att man inte vågar ta djupa andetag för att det gör så fruktansvärt ont då? Jag har byggt upp en mur mot smärtan som finns inuti. Smärtan som har grävt gångar under min mur och in till mitt hjärta. Den där obehagliga känslan som skapar rivsår på mina lungor så att jag ibland får kippa efter andan. Den finns där hela tiden men det är bara jag som känner det. Ser den. Vet om att den finns där. Muren är mot omvärlden. Mot det där som kan komma så plötsligt. Som alla tankar om dig Mamma. En låt och jag bryts ner till små mikroskopiska bitar. Alla bitar under muren faller sönder och det enda som håller mig upp är just den där muren. Den hindrar mig från att brista ut i gråt varje morgon i bilen. Från att stå och gråta på ett dansgolv fullt av lyckliga människor. Muren stoppar mig från att känna allt det där jobbiga jag inte kan hantera. Jag byggde helt enkelt upp en mur som hjälp när jag inte längre visste hur jag skulle hantera saknaden.