Varenda gång jag blundar ser jag bilden av dig den där sista stunden på sjukhuset när jag höll din hand och du tog dina sista andetag. Det är en bild som förföljer mig även om jag inte hade velat vara någon annanstans på hela jorden just då & jag hoppas att du vet att vi fanns där vid din sida? Jag hoppas du vet att du inte dog ensam?! Jag hoppas du vet hur mycket jag älskade dig och hur tacksam jag är för allt du någonsin gjort för mig? Jag hoppas du vet att du hade barnbarn som älskade dig flera varv runt jordklotet och tillbaka? Jag hoppas du vet att du spred lycka i folks liv genom att bara vara den du är? Vi hade våra tuffa tider när jag var tonåring och du var inte alltid min favorit när jag var i den åldern men du har alltid funnits där och hjälpt mig när jag fallit eller fått mitt hjärta krossat. Du var inte perfekt det är ingen människa men du var otroligt älskad och du har lämnat ett stort tomrum efter dig som jag har svårt att fylla. Saknaden gör fruktansvärt ont och jag lider. Jag undrar om och när det kommer bli lättare? Känns som mycket på bloggen just nu kretsar kring vad jag skriver om Mamma men det här är mitt sätt att få rensa tankarna och så fort jag sätter mig för att skriva är det vad som kommer fram. Det är något jag kämpar med att bearbeta. Jag behöver dig här och det är smärtsamt att inse att du inte kommer tillbaka hur mycket man än önskar..

Min söta lilla kille som inte är så liten längre :)

Du är ljuset i mitt liv, du förgyller mina dagar med glädje och du får mig att kämpa vidare varje dag, jag kämpar för dig det finns ingenting jag inte skulle göra för dig. Du gör mig hel och jag älskar dig mer än allt.

 

 

Kollade på filmen The last song ikväll & herregud vad jag har gråtit. Var en bra film och känslig som jag är så hade jag säkert gråtit oavsett men att se någon förlora en förälder i cancer är ett fruktansvärt känsligt ämne och alla bilder och minnen från sista tiden med mamma känns som det var igår. Det gör ont i hjärtat, jag saknar dig varje dag och önskar så att jag bara hade kunnat få lite mera tid. Jag gråter över saker det känns som att jag aldrig fick sagt, jag fick aldrig kolla dig in i ögonen dendär sista gången och säga att jag älskar dig och att du betyder allt i världen för oss, jag vet att du visste men det gör ont att inte fått det sagt iallafall. Du har alltid funnits där för mig och det är otroligt svårt att lära sig att leva utan dig. Så mycket jag vill säga och fråga då jag vet att du alltid visste vad du skulle säga & utan dig är jag förvirrad. Jag hoppas du har det bra i himlen och att du vakar över oss iallafall vill jag tro att du gör det, känns lite lättare då. Jag älskar dig föralltid.